... och stressen

Jag brukar inte vara särskilt stressad. Jag anstränger mig verkligen massor för att inte försätta mig i den situationen där stressen och kaoset tar över, detta efter många års ångest efter att ha tagit på mig alldeles för många projekt jag egentligen inte ville göra. När jag för något år sedan gick en kurs i "ansvarsfull alkoholhantering" (som en del i att bli tillståndshavare på studentnation) väcktes tanken att skapa även "ansvarsfull stresshantering" för mig själv (eftersom jag inte dricker alkohol alls nästan sedan några år tillbaka kändes det mer användbart). Jag minns inte nu alla bra punkter jag satte upp men några av dem var ungefär såhär:

1. Berätta för människor (i mitt fall även barn i mitt yrke) när de stressar dig och be dem lugnt att vänta och tänka till. Säg ifrån.
2. Lova aldrig att komma ihåg någonting - berätta att du är mänsklig och kan glömma och säg till människor att de får påminna dig om du skulle råka glömma.
3. Delegera, delegera, delegera... eller håll tyst. Tänk på om det du tackar ja till bara är kul för stunden, eller om det även kommer att vara kul att ha tackat ja till när du kommer hem.

Några gånger per år händer det att jag känner att allting har urartat och kaoset har tagit över, trots mina försök till ansvarsfull stresshantering (vilka brukar fungera väldigt bra). Just nu är ett sånt tillfälle. Jag kan inte mer nu. Ikväll hade jag massor att göra och jag la mig bara ned i min säng och min hjärna kunde inte möjligtvis processa en sak till... och det var innan jag ens hade upptäckt att jag glömt kvar hälften av tvätten i tvättstugan och att min mobiltelefon låg kvar i bilen. Jag hatar verkligen att glömma saker. Att glömma saker ligger på min topp tio-lista över saker jag ogillar, tillsammans med djurplågeri, krig, barnmisshandel... ja, ni fattar. Och det är när stressen tar över som jag glömmer saker, och så hamnar jag i en negativ spiral där självkänslan börjar svika.

Ikväll försökte jag bota stressen lite genom att göra ett besök i min gamla lägenhet, se lite dålig tv (att tv4 fortfarande kan bedriva sin verksamhet är för mig ett under) och äta lite lördagsgodis... det gick sådär... jag skulle ju såklart samtidigt "bara" laga en golvlist, skriva ut hundra sidor inför morgondagens visning av min lägenhet och hämta några saker och flytta med till Klostergården. Jag känner mig så pressad över att göra allting så bra, både med att sälja min lägenhet och att renovera. Jag vill ju vara så duktig hela tiden. Jag förstår inte varför man inte skulle vilja vara duktig som människa. Ska man bara gå runt och duga hela dagarna som man är? Vad är det i det som gör världen bättre? Eller måste man som enskild individ ständigt ansvara för att världen ska bli bättre? Det kanske man inte måste..? :O


Jaja, jag gillar att vara duktig. Jag gillar däremot inte att "duktig" de senaste åren blivit ett pejorativt uttryck, särskilt för tjejer. Det är bara när "duktig extreme" kommer in i bilden som det blir lite väl överhettat, även för mig.

Genom att skriva detta inlägg mår jag redan bättre och känner mig mindre stressad Jag ska gå och lägga mig och sova länge och inte tänka på min nuvarande ångestladdade moment 22-loop där kabeldragning bråkar mot golvlister. Det får lösa sig under morgondagen.