Jag har velat ha en borrhammare väldigt länge, kanske så väldigt länge sen att jag var runt tretton år och började sätta upp hyllor på betongväggarna i föräldrarnas sjuttiotalshus. Jag tänkte köpa en borrhammare redan för flera år sedan men i samma veva flyttade jag till ett trettiotalshus och väggarna där var inte så hårda att det kändes motiverat att använda något annat än min gamla borrmaskin från Black & Decker, eller till och med skruvdragaren, på de gamla väggarna av skör puts. Nu när vi flyttat till ett hus som vittnar om Sveriges hårdbetong-mania à la sextiotalet kändes den här nya leksaken mer än motiverad. Vi slipper låna föreningens borrmaskin, som oftast måste förbokas hos vaktmästarna, som är svåra att få tag på... och ändå är utlånad när man behöver den. Och de senaste månaderna har det blivit lite ansträngande att behöva begränsa sig i sitt inredningsbehov och sitta och ladda upp inför att borra upp precis allting på en och samma gång för att hinna lämna tillbaka borrmaskinen igen innan föreningen ringer och efterlyser den.
Imorgon tror jag att det blir invigning genom att borra upp lite hyllor, tavlor och vägg-klockor. Som tur är har jag hälsat på våra söta grannar i lägenheten under (Siv, 81 och Ulf, 78), som verkar vara mycket sympatiska och överseende människor, så jag tror att vår grannsämja ska överleva trots allt.
Fin maskin! :) Har själv en slagborr (enklare modell än din) men vi har inte längre betongväggar...
SvaraRadera