Helgen v. 48 - vem är det som är lycklig och vem luktar bränt?

Ok. Varning, nu kommer det nog ett ganska bittert inlägg:

Det har varit en ganska hemsk vecka. Jag bröt ihop på jobbet i onsdags efter en helt meningslös konflikt om galonbyxor, sen gick jag hem och sov några timmar på soffan för att vakna upp till en mastodontförkylning... sen har Adam varit magsjuk. Hushållsrutinerna som vi försökt sätta upp för att kunna bo ihop har ännu en gång fallerat, vilket följs av stor frustration.

Nästan alla personer i min omgivning försöker att berätta för mig hur stressad jag är, speciellt mina kollegor på jobbet. De baserar det inte på min prestation på jobbet eller på mitt beteende utan på att jag verkar göra så mycket utanför jobbet. Göra. Mycket. Som att städa. Och sätta upp golvlister. Det är inte första gången i mitt liv jag blir otroligt provocerad av att andra människor nästan likt frikyrkomedlemmar försöker att blanda projektioner av skam och löften om frälsning på mig om jag inte går över till deras sida, den goda, lata sidan. För det är ju så fult att vara duktig flicka, ambitiös, ha många järn i elden, drivas av att det händer saker och finns projekt att göra. Man reduceras snabbt till den där "på gränsen att gå in i väggen"-typen som inte kan hantera vardagen och hela tiden känner att hon måste göra saker för att andra ska tycka att hon är duktig. Varför är det så? Är det för att det i deras världsbild inte finns tjejer som faktiskt gillar att göra mycket saker men gör dem för sig själv? Om jag målar vårt kök så kommer främst Adam och jag att njuta av det, antagligen mest jag eftersom Adam har en tendens att inte lägga märke till sådana saker... varför skulle jag då ha målat köket för någon annans skull? Är det för att de tänker att tjejer inte kan göra saker efter eget initiativ för att hon vill utan hela tiden, likt en robot, drivs av yttre påverkan om att hon borde tvätta sin mans kalsonger eller ansvara för matlagningen? Ju mer jag tänker på det desto mer sexistiskt blir hela fenomenet "duktig flicka" och återkommer bara till strukturerna kring att kvinnor fortfarande, fastän det inte är 1800-tal längre, skulle drivas av en mystisk genetiskt styrd mängd måsten gentemot andra och att det är underförstått att hon inte har en trygghet i sig själv utan måste visa upp sina duktigheter för att få bekräftelse. Vem vi kallar "Duktig flicka" blir då ganska vanskligt - för vem vet egentligen vem som gör något för sin egen skull och för andra? Är Kissie duktig flicka? Eller jag? Eller kanske moder Teresa?

Att höra att jag är på väg att bli utbränd är ett ständigt återkommande tema i mitt liv och oftast har jag fått skäll för att jag är en duktig flicka under de perioder jag ser tillbaka på som roligast i mitt liv, t.ex. när jag arbetade på studentnation och kunde klocka in arbetsdagar som varade mellan klockan 10 och 04 och sen började jobba klockan 10 igen. Om jag vore folk hade jag nog hellre ifrågasatt varför jag mår bäst av att vara en duktig flicka istället för att hela tiden försöka pracka på mig skamkänslor för att jag är det. Det är i alla fall det problemet jag brottas med själv, och inte att jag sitter och gråter för att jag känner att "Satan, nu lade jag det här köksgolvet för att mina arbetskamrater skulle tycka att jag var dutkig och inte för min egen skull, uäääääää". Mina egna tankegångar kring mina problem är snarare varför jag föredrar att renovera före att umgås med mina vänner (har jag valt fel vänner eller är jag bara asocial?), varför jag har svårt att hitta balans när jag gör något och verkligen måste gå all-in och vara perfektionist, hur mycket tycker jag att det är roligt att pusha mig själv t.ex. när jag tränar innan det bara blir sjukt... men det är ju inte värre problem än andra har, eller? Det är de frågorna som är mina små ilandsproblem och som jag drabbas med.

Och sen, OM det nu vore så att jag faktiskt är lite stressad, är det väl inte så vansinnigt svårt heller att förstå när vi under de senaste fyra veckorna haft sex stycken hantverkare hemma som jobbat med fyra olika projekt, som stökat ned hela lägenheten, gått hem klockan åtta på kvällen för att avlösas klockan sju nästa morgon, som väsnats otroligt mycket och kommit med krav i sista sekund på saker vi måste fixa, och när vi tvingats leva utan dusch och tvättmaskin under hela den perioden?! Men det är inget vi har kunnat påverka och något som vi vet inte kommer att vara för alltid.

Nej, jag säger som det där facebook-memet som mina lite mer frikyrkliga vänner postat på senare tid: Det är lite synd att vi människor inte kan byta problem med varandra, alla vet ju exakt hur andras problem ska lösas.

Nu är det lördag morgon. Jag har sovit elva timmar inatt, något som inte är helt ovanligt. Nu ska jag äta långfrukost och sen har jag lyckats få en tvättid (rörläggaren hinner inte koppla in vår tvättmaskin förrän på måndag och alla mina jeans är smutsiga). Jag ska städa lite idag och sen baka lussekatter. Ikväll ska jag antingen gå ut och träffa några vänner (Adam skulle ju varit bortrest den här helgen, inte för att det spelar så stor roll, men jag tänkte att det kanske vore roligt med lite annat sällskap då)... och sen ska jag gå och lägga mig och antagligen sova mellan tio och tolv timmar till.... 

(det här sista skrev jag för att vara "duktig flicka" på det sättet en del av omvärlden definierar det, och verkligen bevisa för alla andra att jag är duktig... fast varken är stressad eller utbränd - för då skulle man väl inte bete sig så att man sov typ över tjugo timmar på en helg, åt långfrukost och gick ut och roade sig?!?!)

Jag avslutar med en bild på Mao för att återställa alla eventuella trauman som uppstod efter det här inlägget.

Puss och kram på er alla där ute från duktiga tjejen